Aaaah, ljuva självständighet! eller?

Jag anser mig själv otroligt självständig, så som man bör vara i dagens samhälle. Jag har alltid ansett mig själv otroligt självständig, trots att min mamma lagar all min mat, tvättar alla min kläder, städar mitt rum och står för en ganska stor del av min inkomst. Men jag tycker man kan vara sin egen trots att man, vilket jag tyvärr har insett gäller mig, aldrig skulle klara en vecka på egen hand utan en grundläggande kurs först. Nej, det är inte i sådana småsaker mina självständighets-problem ligger, utan i större mer komplicerade saker: karlar. Jag är helt enkelt väldigt förtjust i dem, trots att de orsakar en hel del problem för mig. De är söta, sexiga, roliga att vara med, roliga att prata om men mest av allt: de är okvinnliga! Jag är en kvinna, eller om man nu kan kalla sig det vid 19 års ålder, och jag behöver manlighet i mitt liv. Jag får slag annars! Inget ont mot mina kvinnliga väninnor, jag älskar dem, de betyder allt för mig, men jag vågar lova att det är vetenskapligt bevisat att en sund, normal kvinna i sina bästa år (helt klart årets nördigaste uttryck) behöver en man! Eller flera.

Vad min poäng är? JAG VILL HA TILLBAKA MIN MAN!