handduksminnen

Jag kommer ihåg för mycket. Alla småsaker. Som hur du brukade pussa mig i pannan, eller hur du brukade titta på mig över frukostbordet. Och i morse tvingades jag minnas hur du alltid svepte din handduk runt mig och kramade mig när vi hade duschat, fast jag hade en egen handduk. För att värma mig, eftersom jag alltid fryser jag är nyduschad. Det var det jag tyckte bäst om. Av allt. Allt annat, alla kärleksförklaringar, alla tårar, alla ord och samtal, all tillit och all passion bleknar bredvid känslan av dina handduksarmar runt min handdukskropp, tryckt mot din handdukslösa. Det var det finaste jag visste, det bästa av allt bra.

I morse tvingades jag att minnas det där, och allt kom tillbaka. Jag älskade dig i morse, för jag har aldrig varit lyckligare än i dina handduksarmar. Nu sitter jag på jobbet, med något tungt i halsen som gör det lite svårt att prata, och jag tänker på hur jag älskade dig i morse. Vi stod i kanske en minut. I kanske en minut älskade jag dig. Nu ska jag snart sitta ensam i vår städskrubb på jobbet och förundras över att mitt hjärta kan älska i bara en minut, och över hur ont det lyckades hinna göra.