Jag känner att den här bloggen fördärvar mig. Eller typ räddar livet på mig. Behovet av att få skriva mina små larviga kommentarer till mina små larviga ups'n'downs blir större, och jag trivs så jävla bra som berättaren av mina egna historier. HUR CREEPY ÄR INTE DET! Jag har också börjat behöva hindra mig själv från att lämna ut sådant som bör fortsätta vara, öh, kvar inne.
Jag vill nämna namn. Typ kunna säga: idag ska Philip och Linnéa komma hem till mig och dricka vin och kolla på will&grace. Eller: jag saknar Hanna som är så långt borta nu. Eller: Johan, bli min bästa vän igen, för jag har saknat dig. Eller: Amanda, hur ska jag klara 4 månader utan dig? Eller: snart ska jag äntligen få åka till Uppsala och parta arslet av mig med Vicky! Eller bara vadsomhelst normalt utan att behöva leka mystisk och gå runt runt runt det jag egentligen vill ha sagt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Aaaaalice, för det första är jag stolt. Jag tror det är första gången jag blir nämnd i en blogg (vad jag vet) och för det andra saknar jag dig också. Och sen det tredje: jag diggar ditt bloggberoende, jag är kommentera-Alice-blogg-beroende! <3
Skicka en kommentar