Varför går jag alltid från att ha noll män till att för många på samma gång?
Nåväl, två är bättre än inga. Och jag har ändå inte lyckats räkna ut hur jag känner för någon av dem, eller vad någon av dem känner för mig. Särskilt svårt är det med den veliga, han tycks aldrig bestämma sig! I övrigt är jag OK. Om någon undrade. Det blir bättre och så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar