handduksminnen

Jag kommer ihåg för mycket. Alla småsaker. Som hur du brukade pussa mig i pannan, eller hur du brukade titta på mig över frukostbordet. Och i morse tvingades jag minnas hur du alltid svepte din handduk runt mig och kramade mig när vi hade duschat, fast jag hade en egen handduk. För att värma mig, eftersom jag alltid fryser jag är nyduschad. Det var det jag tyckte bäst om. Av allt. Allt annat, alla kärleksförklaringar, alla tårar, alla ord och samtal, all tillit och all passion bleknar bredvid känslan av dina handduksarmar runt min handdukskropp, tryckt mot din handdukslösa. Det var det finaste jag visste, det bästa av allt bra.

I morse tvingades jag att minnas det där, och allt kom tillbaka. Jag älskade dig i morse, för jag har aldrig varit lyckligare än i dina handduksarmar. Nu sitter jag på jobbet, med något tungt i halsen som gör det lite svårt att prata, och jag tänker på hur jag älskade dig i morse. Vi stod i kanske en minut. I kanske en minut älskade jag dig. Nu ska jag snart sitta ensam i vår städskrubb på jobbet och förundras över att mitt hjärta kan älska i bara en minut, och över hur ont det lyckades hinna göra.

coolt. som i kallt, inte som i häftigt. typ. tror jag i alla fall

Steg ett avklarat; överleva julen. Steg två kvar; lyckas ha roligt på nyår. Festen är klar, och den kommer bli asgrym, men jag tror inte jag kommer kunna vara tillräcklig grym för att njuta av det. Men jag övar på mina ascoola riff på min nya ascoola elgitarr och hoppas att lite coolhet trillar ner på mig under natten.

kul jul?

Julafton imorgon, omg. Jag menar verkligen OHMYGOD. Tur att man är planeringsfreak som lever i sin almanacka så att man redan köpt alla julklappar. Men ändå; julstressen är total. Inte för att jag har något att fixa, för allt är klart. All mat är färdig, all städning avklarad, alla onödiga och alldeles för dyra saker är inköpta. Men julstressen över att trivas sitter i hela kroppen. Den gör ont i ryggen, mår illa i magen och är yr i huvudet. Och den har tagit bort all min matlust. Jag trivs inte i jul, jag vill inte fira. Inte äta, inte gosa, inte mysa, inte ge bort klappar, inte få klappar. Jag vill vara ensam

jag kan inte komma på någon passande titel på den här helvetesdagen

Hur ska jag kunna säga någonting utan att säga hur det verkligen är? Jag kan inte fejka mera, det har hunnit ikapp. Insikten kom, som en blixt, eller en orkan, eller vilken naturkatastrof man nu anser passa bäst som liknelse till plötsliga, hemska inträffanden.

den är inte mer komplicerad än såhär, kärleken

Elefanten är trumpen
vickar på gumpen
han nynnar sakta sin blues;
"I'm longing for my baby at the San Francisco Zoo"

Elefanten börjar dricka
glömmer sin flicka
han tycker allt är okej
Men på morron´när vaknar, han mer än nånsins saknar
sin egna tjej

om hur man måste lära sig av njuta av sitt liv

"Om man aldrig vilar, blir man aldrig frisk" Kloka ord från en klok moder.. men hur ska man hinna vila när man måste jobba, jobba och jobba igen? Jag saknar skolan, eller jag saknade skolan innan jag hörde den här konversationen på bussen imorse:

halvsöt random tjej: gud jag har så mycket i skolan den här veckan
halvsöt random tjej2: jag veeet, jag med! typ helt sjukt!
halvsöt random tjej: jag har prov i spanska och matte, inlämning i engelska, naturkunskap och religion...
halvsöt random tjej2: jag har prov i matte, samhällskunskap och naturkunskap och inlämning i engelska och tyska..
halvsöt random tjej: suck
halvsöt random tjej2: dubbelsuck

Jag skulle njuta av mitt liv om det fanns något att njuta av, men jag har inget avnjutbart för tillfället.

osmidig som ett dräktigt kylskåp på hjul

Måndag är bra, då är det en särskild någons gym-dag, tisdag och onsdag också. Torsdag är bra för det är min enda lediga, fredag är jag halvledig så fredag är också bra. Lördag och söndag är bra för då jobbar jag hela dagarna och har roligt och får pengar för det.

en vän: du är ju inte smidig eller så, han märker verkligen att du gillar honom
jag: ja, hallå, det är min plan..
en vän: jaha?
jag: jag hatar att flirta, så jag försöker få fram min poäng fortast möjligt..

feberyra

På jobbet sitter man, en vem-som-helst, en tråkig jävla onsdag och låtsas att man är frisk för att slippa inse att man är sjuk. Jag är sjuk, på många nivåer. Gör mig frisk.. någon? Snälla?

vem ska trösta knyttet och säga som det är; på natten är det hemska mycket värre än det är? vem ska trösta mig och säga samma sak

Nu kom någonting som inte har känts förut.. Jag saknar lite. Det är nästan lite skönt, jag menar, alla vet ju att jag inte är känslokall eller rationell på någon nivå så min avsaknad av mina vanliga känslor har varit lite energikrävande. Kanske ginochtonic snart? Eller tequila, gin går nog inte ner (inte en gång till)

aldrig aldrig igen. nånsin

Jag är så trött på människor, på alla i hela världen. Jag är trött på dumt folk, idioter som tror att de har rätt när de egentligen är svaga små slavar för ett kallt och elakt imperium av smarta, elaka djävlar. Måste man välja mellan att bli lurad eller lura? "om du inte slår blir du slagen" sjöng mammas studenter, men jag vill inte slå. men jag vill inte behöva skylla mig själv när nästa slår heller. Jag vill verkligen inte slå eller lura eller svika eller gå eller ljuga eller något annat i den stilen, men och andra sidan kommer jag aldrig låta mig slås, luras eller lämnas igen. Har jag då gjort mitt val? Fan vad äckligt


(Dessutom är jag jävligt pissed på att bli snuvad på min höstdepp, ska du nu vara otrogen och mytoman och allmänt skruvad i skallen, kunde du inte ha visat det lagom till oktoberdeppen? Palla vara höstdeppad i fucking jävla DECEMBER)

det är nog okej

Okej. Så nu blev det så, och det är bra. Men gamla bekanta kommer hem till jul, och kanske ska jag återknyta lite gamla, sen länge avklippta band? Jag tror det

sju månaders vakum, ett helt liv av uppvaknande

Jag borde vara död av sorg och saknad och alla de där känslorna som jag borde känna. Men jag känner mig relativt levande, eller helt ärligt, jag känner mig mer levande än på länge. Och jag känner mig mer som mig själv. Jag försvan lite.. Men nu är jag tillbaka! Så akta er alla som är rädda för mig, för jag är tusen gånger större än innan jag krympte, jag vill ha hämnd! Inte på honom eller på någon annan jävla kille, utan på livet!

eeeeeeh

Om jag inte hade tyckt att det var en dum ide skulle jag skriva ner allt, för det är en sjuhelsikes historia. men jag tycker att det är en dum ide, så jag nöjer mig med att säga: åh herregud.

Dags att börja oroa sig

Är jag en sådan som bara kan vara riktigt lycklig och känna mig riktig lugn och nöjd om jag har en kille? Jag tror det. Och om jag då bara vill ha just en kille, och inte får honom, hur olycklig blir jag då? Klarar jag mig?

Det känns ändå ganska lugnt

Jag visste att det var för bra för att vara sant

Borde man överväga terapi när man blir glad över nät-komplimanger?

Jag vill bara säga att facebook anser att jag är en jävligt bra människa. Jag är den Perfekta Flickvännen, den Bästa Vännen och helt en Otrolig Älskare.

Snart ska jag dricka en glas vin med en väninna och praktisera vilken oslagbar vän jag är, sen ska jag träffa min man och vara en helt underbar flickvän och till slut ska jag visa honom hur otroligt grym jag är i sängen.

snuva!

Jag känner sjukdomen komma smygandes! Det är bara det lilla dilemmat att jag inte har tid att bli sjuk, ska jobba 33 timmar de närmsta tre dagarna. Kan det vara så att jag är lite morgonsjuk (klockan är trots allt bara 09.14) och att det blir bättra snart?
Jag återkommer


4 timmar och 40 min senare:
Det var nog morgonsjukan, jag mår bättre nu. Jag önskar jag kunde skriva något tillfredställande, som mina läsare (om jag nu har några, hahaha) kunde läsa och tänka "jaha ja, ja det var ju klokt. det har inte jag tänkte på.." Men jag kan inte komma på något just nu.
Jag återkommer

stackars den som måste vara min vän, familjemedlem, pojkvän eller bekant

Idag har jag vaknat, blivit sur, varit sur, blivit glad, varit glad ett tag, blivit sur igen, blivit trött, gått till jobbet, fortsatt vara trött, haft lite ånger över hur sur jag varit hela morgonen, haft lite ånger över att jag hade ånger över att jag var sur när jag var SÅ JÄVLA berättigad att vara sur, skickat ett gulligt förlåt-sms, ångrat att jag skickat ett gulligt förlåt-sms, kommit på att det var lika bra ändå, tänkt över min framtid som arbetsnarkoman, kommit på att jag är lite låg idag, kommit på att jag saknar mina giiirls, blivit tillfrågad om jag vill träffa dem ikväll och vara cool brud på krogen, känt att jag inte orkar det, haft ånger över att jag inte orkar vara med min giiirls som jag saknar, bestämt att jag ska gå ut fast jag inte orkar, ångrat det beslutet, tagit det igen, druckit kaffe för att få ordning på tankarna, ångrat det eftersom det bara ledde till att tankarna blev hyperaktiva och rusade dubbel så snabbt, tagit en kopp till, ångrat det också, gråtit inne i städskrubben för att jag är ensam, kommit på att jag är inte det och att jag saknar mina giiirls, beslutat igen att jag ska gå ut ikväll fast jag inte orkar, druckit en kaffe till, ångrat det, läst förbjudna bloggar, ångrat det, känt mig lägre än på länge, sjunkit ännu lägre av den känslan och nu ska jag gå och stoppa huvudet i vårat helvetes jävla fiskakvarium för att skärpa till mig!

GUD! snälla rara söta GUD KAN DU FIXA MIN HJÄRNA INNAN JAG KOKAR ÖVER?!!! Eller kan någon tänka åt mig idag? För just idag orkar jag inte med mig själv, jag är så sjuförbannats jobbig

pepp på höstdepp

Det är november nästa vecka. Dags för lite novemberdepression.. Ni vet, lite det-är-niog-mest-synd-om-mig-i-hela-världen, lite åh-nej-regn-nu-igen!!, lite solbristströtthet, lite sånt.

Jag se alltid fram emot höstdeppen, den är så skön och avslappnande, inga krav på sommarlycka eller vårkärlek. Synd bara att jag missar den det här året, jag är nämligen alldeles för jävla glad och nöjd och lycklig för att lyckas falla offer för hösttristessen!

Adjö

Hejdå vänner, ovänner, älskare och bekanta. Numera jobbar jag: fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, fredag lördag, söndag. Om vi alla lever om tre veckor, så syns vi då...

stora känslor kräver stora bokstäver

JAG ÄR JAG. MITT LIV ÄR INGET VIDARE BLOGGMATERIAL.. JAG JOBBAR, SOVER, TRÄNAR, TRÄFFAR MINA VÄNNER OCH ÄR KÄR I MIN POJKVÄN. ALLT GÅR PÅ SPARLÅGA, FINNS INGEN RIKTIG ANLEDNING TILL ATT VARA EXALTERAD ELLER GALET LYCKLIG. ALLT ÄR VARDAG, OCH JAG ÄLSKAR DET. JAG ÄLSKAR ATT DET ÄR HÖST. JAG ÄR TRÖTT NÄR JAG SKA SOMNA, JAG SOMNAR UTAN ATT LÄNGTA ELLER ÅNGRA, JAG SOMNAR TRÖTT FÖR ATT JAG HAR ÄLSKAT HELA DAGEN. ÄLSKAT HÖSTEN!!

Kanske gud finns? Kanske jesus också?

Att sitta på jobbet och dricka kaffe och äta "nyttiga" chokladbars för personalpris och vänta på ett eventuellt besök av en god vän och slippa göra all städning själv för att ens syster kille frivillgt hjälper en och vara trött för att man sovit alldeles för lite men vara för glad och lugn för att låta det störa en och vara varm ända inifrån för att man inte har sovit ensam på flera nätter, sånt gör mig lycklig.


Argh, jag känner att min bitterhet rinner av mig igen. KOM IGEN VAFAN, har vi inte gått igenom det här förut? Jag älskar att vara bitter och världsvan, att veta att inget lönar sig; alla dör ändå i slutändan. Ändå kan jag inte låta bli att vara varm igen, ända inifrån, bara för att jag inte är ensam, jag har någon, och jag tycker så mycket om honom

Men jag känner mig ändå ganska stabil, det är bra.

Dagens bästa var Arne, stamkund på gymet, som kom med en stor påse frukt till mig som jag fick att äta på under mitt jobbpass. GO ARNE. Han är i allmänhet en jäkligt trevlig typ.

Annars är det mesta som vanligt, jag har lite ovanligt ont i korsryggen efter en lite ovanligt lång och trevlig morgon med min karl. Om han nu är min karl, svårt att veta med folk som har en öppen avsky för förhållande-snack. Men han är i alla fall mer min än någon av eras. Jag längtar efter att få vara flickvän, vara trogen och lojal. Sen är jag trogen och lojal ändå, men det är ju bara på grund av mina egna jävla känslor, jag vill vara det av plikt.

Jag blir lurad

Jag vill tro på det, verkligen. Men någon snackar skit, och jag är den enda som med säkerhet inte gör det. Vem ska man tro på? Något i mig vill lita på bruden för att vi delar kön och BORDE ha någon slags plikt gentemot varandra. Alla vet ju att män ljuger

Kan inte fatta att jag saknar att vara arbetslös

Satsar så jävla hårt på att bli den arbetande typen. Det går inte så bra. Blir bara den utarbetade typen som krackar lite här och var lite då och då. Men det duger också.

Sist jag gick upp så här sent på dagen för det för att jag låg med någon

Huvudet i ett skruvstäd. Håret är ett jävla fågelbo. Har ingen känsel i fingertopparna. Inte i tårna heller. Helvetet bor i mitt rum.

eeh, är någon fjorton idag?

"Åh, jag kan inte leva utan honom!"
"Jag älskar dig så otroligt mycket, förstår inte hur ett liv utan dig skulle se ut älskling"
"Du är den finaste jag har, jag älskar dig mest av allt!!"
"Om du lämnade mig, skulle jag bara DÖ, för vad vore livet utan dig min älskling?"
"Stanna hos mig för alltid sötnos, jag vet, JAG BARA VET, att det är vi för alltid!"
"Vem var jag innan jag mötte honom? ingen, han gav gett mit liv mening älskling!"
"Sötnos, gullet, gubben, älskling, älskling, ÄLSKLING"




ha ha ha ha HA HA HA

Aaaah, ljuva självständighet! eller?

Jag anser mig själv otroligt självständig, så som man bör vara i dagens samhälle. Jag har alltid ansett mig själv otroligt självständig, trots att min mamma lagar all min mat, tvättar alla min kläder, städar mitt rum och står för en ganska stor del av min inkomst. Men jag tycker man kan vara sin egen trots att man, vilket jag tyvärr har insett gäller mig, aldrig skulle klara en vecka på egen hand utan en grundläggande kurs först. Nej, det är inte i sådana småsaker mina självständighets-problem ligger, utan i större mer komplicerade saker: karlar. Jag är helt enkelt väldigt förtjust i dem, trots att de orsakar en hel del problem för mig. De är söta, sexiga, roliga att vara med, roliga att prata om men mest av allt: de är okvinnliga! Jag är en kvinna, eller om man nu kan kalla sig det vid 19 års ålder, och jag behöver manlighet i mitt liv. Jag får slag annars! Inget ont mot mina kvinnliga väninnor, jag älskar dem, de betyder allt för mig, men jag vågar lova att det är vetenskapligt bevisat att en sund, normal kvinna i sina bästa år (helt klart årets nördigaste uttryck) behöver en man! Eller flera.

Vad min poäng är? JAG VILL HA TILLBAKA MIN MAN!

Jag tar ganska bra hand om mig själv

Jag går inte på A-brunnar. Eller, jag gör mitt bästa för att låta bli utan att det syns att jag låter bli: tar ett extra långt steg över den, går lite smidigt runt den eller så. Men om jag står i valet mellan att gå på en eller visa att jag låter bli, går jag på den (men knackar mig lite diskret på axeln tre gånger efteråt). Jag lägger helst inte nycklar på bord, finns det något annat att lägga dem på gör jag alltid det. Men finns det bara ett bord att lägga dem på, lägger jag dem där. Jag skulle aldrig gå in i annat rum för att hitta ett bättre ställe, däremot tänker jag på nycklarna på bordet hela dagen sen. Jag går inte under stegar. Är det en byggställning med en stega lutat mot någon husvägg, gå jag inte under den, utan går runt. Ofta skyller jag på att jag sedan barndomen är rädd att gå under byggställningar.

Jag tror inte på skrock, men jag känner att det är onödigt att inte göra det bästa av sin ofta pissiga situation.

livets stora fråga: män?!?

Det här med män. Det är det som den här bloggen ska handla om. Eller det är i alla fall vad jag antar att den kommer handla om. Det finns många obesvarade frågor när det gäller män
1/ varför finns de? borde det inte vara mer praktiskt att komma på en lösning på befruktningsproblemet och sen bara leva i kvinnlig harmoni?
2/ varför är de så komplicerade? det sägs att vi tjejer är de som är svåra att förstå sig på, men med en hel del erfarenhet i bagaget vågar jag påstå att det är lögn.
3/ och till sist, varför blir jag alltid kär i dem?


Den sista frågan leder naturligt vidare till följdfrågan: och varför blir de inte kära i mig tillbaka? eller ännu värre: varför blir de kära i mig, men på grund av olika komplikationer kan de aldrig vara med mig? (jag älskar dig verkligen, och nu vill du att jag går.. hur ska jag kunna det när du står där och är.. du?)

HEJ ALLA BLOGGNÖRDAR, HÄLSA MIG VÄLKOMMEN!

Så, bara ett flertal år efter att bloggandet kom på modet, är det dags för mig att börja. Jag kan inte tänka mig någon som är mindre lämpad för den här sysselsättningen än jag, eftersom jag inte kommer kunna blogga om varken mode, musik eller mitt coola liv. Jag kan inget om mode, har ingen allmänbildning inom musik och har det ocoolaste livet i Stockholm

Men nu är jag i alla fall här, redo att börja en total utflikning av mitt liv, om nu utflikning är ett ord. Jag tänker inte ge någon presentation av mig själv, jag och min tillvaro är helt enkelt inte tillräckligt intressanta, utan jag tänker istället låta min personlighet och min historia glida in lite obemärkt.